Bedömning av yrkesmässig exponering för 4,4′-metylen-bis-(2-kloranilin) ​​“MOCA” med en ny känslig metod för biologisk övervakning

En ny analysmetod, som kännetecknas av hög specificitet och stark känslighet, har framgångsrikt utvecklats för bestämning av 4,4'-metylen-bis-(2-kloranilin), allmänt känt som "MOCA", i mänsklig urin. Det är viktigt att notera att MOCA är ett väldokumenterat cancerframkallande ämne, med etablerade toxikologiska bevis som bekräftar dess cancerframkallande egenskaper hos försöksdjur som råttor, möss och hundar.

Innan denna nyutvecklade metod tillämpades i verkliga arbetsmiljöer genomförde forskargruppen först en kortvarig preliminärstudie med råttor. Det primära målet med denna prekliniska studie var att identifiera och klargöra vissa viktiga särdrag relaterade till urinutsöndringen av MOCA i djurmodellen – inklusive aspekter som utsöndringshastighet, metaboliska vägar och tidsfönstret för detekterbara nivåer – och lägga en solid vetenskaplig grund för metodens efterföljande tillämpning i mänskliga prover.

Efter att den prekliniska studien slutförts och validerats, användes denna urinbaserade detektionsmetod formellt för att bedöma omfattningen av yrkesmässig exponering för MOCA bland arbetare i franska industriföretag. Undersökningens omfattning omfattade två huvudtyper av arbetsscenarier som var nära förknippade med MOCA: den ena var den industriella produktionsprocessen för själva MOCA, och den andra var användningen av MOCA som härdningsmedel vid tillverkning av polyuretanelastomerer, ett vanligt tillämpningsscenario inom kemi- och materialindustrin.

Genom storskaliga tester av urinprover som samlats in från arbetare i dessa scenarier fann forskargruppen att utsöndringsnivåerna av MOCA i urinen uppvisade en mängd olika variationer. Mer specifikt varierade utsöndringskoncentrationerna från icke-detekterbara nivåer – definierade som mindre än 0,5 mikrogram per liter – till maximalt 1 600 mikrogram per liter. Dessutom, när N-acetylmetaboliter av MOCA fanns i urinproverna, var deras koncentrationer genomgående och signifikant lägre än koncentrationerna av modersubstansen (MOCA) i samma prover, vilket indikerar att MOCA i sig är den primära formen som utsöndras i urin och en mer tillförlitlig indikator på exponering.

Sammantaget verkade resultaten från denna storskaliga bedömning av yrkesmässig exponering rättvist och korrekt återspegla de totala exponeringsnivåerna för MOCA hos de undersökta arbetarna, eftersom de uppmätta utsöndringsnivåerna var nära korrelerade med arbetets art, exponeringens varaktighet och arbetsmiljöförhållandena. Vidare var en viktig observation från studien att efter att de analytiska bestämningarna hade slutförts och riktade förebyggande åtgärder hade implementerats på arbetsplatserna – såsom att förbättra ventilationssystem, öka användningen av personlig skyddsutrustning (PPE) eller optimera processoperationer – visade urinutsöndringsnivåerna av MOCA hos de drabbade arbetarna ofta en tydlig och signifikant minskning, vilket visar den praktiska effektiviteten av dessa förebyggande insatser för att minska yrkesmässig exponering för MOCA.